måndag 19 mars 2018

Häpp!

Manus är skickat till testläsare och redigeringen går mot sitt slutskede. Jag är trött, nöjd och oerhört glad. Faktiskt lycklig. Jag ser nu ett drygt två år långt skrivprojekt gå mot sitt slut. Och ska vi tala om från idé till verklighet rör det sig faktiskt om nästan tre år. Det är inte konstigt att det rör upp en hel del känslor.

Under det sista året har allt gått upp och ner, ner och upp. Jag har tampats hårt med att våga låta andra läsa och känt mig blottad och naken. Jag tror väl inte att jag någonsin vänjer mig helt, men jag är bra mycket mer bekväm med att visa upp texter idag jämfört med för ett år sedan. Det är en jätteseger för mig. 

Jag ska redigera färdigt förstås. Sedan blir det att skicka till förlagen. Vänta och se. Projektet går in i en ny och helt outforskad fas, vilken jag gissar blir ännu en stor utmaning. Men det är så
spännande att inte veta vart det bär. Och jag är oavsett så otroligt stolt över mitt manus. Det blev ta mig tusan en bok! 





fredag 5 januari 2018

Besvärjelsen mot det omöjliga

Prylarna står lite överallt. Inne i förrådet och garaget reser de sig likt monument från en svunnen och mäktig tid. De tar upp plats och fyller inte längre någon praktisk funktion. Men jag tycker om dem. Jag tycker om att de tar plats. Dessa ting använda för så längesedan men ändå alldeles nyss. När jag drar handen över det cirkusdjursprydda spjälsängsskyddet kan jag känna doften av den sovande lilla pojken med skorv i hårbotten och bröstmjölk på kinden. Och när jag sluter min hand runt barnvagnshandtaget kan jag forfarande förnimma den helt otroliga känslan av hur det kändes när vi rullade fram längs cykelvägarna kantade av snödrivor. När andetag efter andetag försvann i rök den där smällkalla vintern för sju år sedan när jag blev mamma. 

Det är som att jag inte kan göra mig av med spjälsängen, vagnarna, cykelsitsen, matstolarna eller gåstolen. Som om de är en del av mig. Av min son. Av alla drömmar och all längtan som till sist blev skimrande verklighet. Och förstås, en del av barnet som aldrig kom. 

Jag fyllde fyrtio i höstas. Och efter ungefär tolv år helt utan graviditetspreventiva metoder och därtill otaliga fetilitetsfrämjande sådana så vet jag att det inte blir fler barn. Jag har försonats med det. Ändå bygger sig vemodet en massiv mur mot förnuftet så fort jag tänker tanken på att babysakerna snart ska bort. Som om det önskar sig vara en ostoppbar kraft mot tiden eller en makalöst effektiv besvärjelse mot det omöjliga.

Jag stänger förrådsdörren bakom mig och går ner för trapporna. Sätter på en kopp te och blir stående med händerna vilande mot köksbänken till ljudet av den brusande vattenkokaren. Tankarna spelar fritt och jag vet inte om jag gillar eller ogillar det. Ambivalensen och det omöjliga i att komma till beslut. Allt jag vet är att jag just nu inte har någon som helst lust att ta reson. En vacker dag ska prylarna ofrånkomligt och slutligen plockas ner bit för bit. Säljas av, skänkas bort och göra plats för annat.  En dag ska jag göra mig fri. 


Men inte idag. Absolut inte idag. 



 









lördag 30 december 2017

Ur skuggorna

"Varje morgon stiger jag upp och klär ut mig till kvinna", var det någon som sa och det är så det alltid har känts. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vara flicka, tjej eller kvinna. Förväntningarna har faktiskt varit rakt omöjliga. Att förväntas skratta med. Hålla med. Att förväntas ge allt men sällan få. Att dämpa sig lite. Att kväva sin lust. Kväva sig själv. Att förväntas ta skit utan att klaga. Att förväntas finnas till i skuggorna av pojkarna, grabbarna, killarna, männen. Jag har aldrig varit bra på det. Idag är jag vuxen och glad att jag aldrig lärde mig. Att jag aldrig riktigt lät mig uppfostras. 

Jag har varit tyst men velat skrika. Skrika ut på dansgolven, i barerna, på konserterna, till pojkvännerna och till alla dem som trodde sig veta vem jag endast genom deras föreställning om vad en tjej var. Om vem jag var. Jag ville skrika men världen ville lära mig att ingen ändå skulle lyssna, så jag förblev tyst orimligt länge. Ibland brände min armbåge till den anonyma kropp som tryckte sig mot mig i folkhavet. Ibland vred jag hårt om handen på den som olovligt tagit på min bakdel. Vid ett tillfälle var jag otroligt nära att bli drogad av några fagra gossar som ville bjuda mig på en drink. Men alltid promenerade jag tyst vidare, nästan som i acceptans om att det var så här världen var och skulle förbli. Inom mig skrek jag ut min vrede och hatade min egen litenhet i deras ögon som ofrånkomligt och sorgesamt sakta men säkert formade min självbild. Min pojkvän sa till mig att han och jag skulle bli ovänner för att jag uttryckte mina tankar och ville diskutera. För att jag intresserade mig för humanism och började ifrågasätta världen som den var. Jag förstod vad han menade och att det blev tydligt en gång för alla att han, liksom så många andra som jag älskat, ville ha mig så tyst och åtkomlig som möjligt. Inom mig, och i takt med den insikten, blossade trots och motstånd upp och jag blev mer högljudd än någonsin. Sedan lämnade han mig och mitt blödande, otillräckliga hjärta.

Så tränade jag boxning, började läsa till lärare på universitetet och läste "Fittstim" ett tjugotal gånger. Den öppnade mina ögon för allt som jag varit med om och jag tänkte att jag aldrig mer skulle låta det ske. Ja, åtminstone inte i tysthet. Lagom till min tjugotreårsdag var jag uttalad feminist. Jag träffade sedan underbara, starka unga män som såg mig för den jag var och till sist min blivande och nuvarande man som inte ens höjde på ögonbrynet över det faktum att jag var jag. Ändå förstod han inget när metoo drog igång medan jag bara nickade och log lite lätt när stormen drog över oss. Men det gick inte att klandra honom. Det är svårt att på riktigt veta magnituden av ett förtryck som ingen någonsin tidigare talat högt om eller som han aldrig upplevt själv. Att i princip alla kvinnor är med om dessa fullständigt galna och till synes medeltida orättvisor var och är något alldeles oerhört för både honom och många andra män.

2017 blir för evigt året då vi aldrig mer ska behöva vara tysta. Då inga kvinnor, flickor, pojkar eller män någonsin mer ska behöva vara slavar under föreställningarna om vilka vi borde vara och vad vi borde acceptera utifrån vilket kön vi har råkat födas i. Framtiden är äntligen här. Viva la revolution och Gott nytt år! 

#metoo





måndag 4 december 2017

Årets sista

Det händer trots allt en hel del med mitt lilla projekt. Trots allt säger jag, därför att den här hösten anser mig varit högst improduktiv. Skrivandet har inte direkt flutit på om man säger så. Jag vet inte vad det beror på, men det är förmodligen så det blir i perioder. Förra året var ett riktigt drömår när det gällde skrivandet. Orden bara rann ur mig och jag kunde skriva tjugo sidor per dag. Nu känns det annorlunda. Segare. Men kanske inte så konstigt med tanke på var i projektet jag befinner mig.. Dessutom skriver jag om stora, stora delar av mitt manus eftersom jag efter mitt lektörbesök insåg att jag snarare än en roman hade ett tvåhundrasidor synopsis i min hand. Dessa sidor omvandlar jag nu till ett format som jag är nöjd med. Fler dialoger, mindre beskrivningar och mer gestaltningar.

Nu sänker sig decembersolen över skogen och jag får gå och tända i fönstren. Stjärnor och ljusstakar är på plats och i helgen bakade vi lussekatter och drack glögg. Jag ser så oerhört fram emot julen och lite ledighet. Årets sista skrivardag är gjord och jag har bara några arbetsdagar kvar. Sedan ska jag sitta och klura på mina nyårslöften och hur jag ska ta mig an resten av boken. Någon gång nästa år räknar jag med att bli färdig. Det kommer att bli en mäktig seger.

måndag 23 oktober 2017

Bara vara

Morgonen kommer. Jag hör rösterna från köket. Från pojken som flyger flygplan genom vardagsrummet och klirret från besticklådan. Bruset från kaffekokaren.
Jag kan inte öppna ögonen. Blir medveten om huvudvärken som spränger strax bakom näsroten. Sväljer och känner hur halsen känns konstig. Skriker till dom där utanför att dämpa sig lite. Jag låter sur. Ligger alldeles stilla och försöker somna om. Bara en liten stund till. Bara en liten stund till.

När klockan ringer befinner jag mig i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Jag kan inte öppna ögonen men tvingar mig upp. Jag går på toa och sedan direkt till äggkoket. Ett ägg till mig och ett till pojken. Han har slutat med flygplansleken. Jag är inte riktigt närvarande när jag serverar frukosten. Försöker konversera med pojken. Försöker göra en bra morgon för honom medans det är förbi med min egen.

Jag kör pojken till skolan och åker hem och lägger mig. Drar filten över kroppen och lyssnar till tickandet från klockan över spisen. Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Ljudet påminner mig om farfars klockor och i särskilt om den enorma stationsklockan som han hade i uterummet. Ljudet får mig att sakna men ger mig ro. Jag försöker styra tankarna bort från vad jag borde och istället fokusera på att vila. Jag borde sätta mig och skriva. Jag borde skriva. Det känns som om jag har feber. Hämtar datorn och lägger den på magen. Går in på bloggen. Mitt projekt och min bok står nästan stilla men rör sig makligt framåt. Som om jag nästan övergett den men att den bedjande följer mig. Pockar på min uppmärksamhet. Och allt jag vill är att vända mig om och sträcka ut mina armar. Men idag verkar det omöjligt. Idag också.

Jag blundar och lyssnar. Tänker på de där klockorna. Hur eftermiddagssolen letade sig in i farmor och farfars uterum och vidare över mig liggandes i soffan. Hur jag så ofta somnade just där efter skolan. Mätt av hembakat bröd, flera glas mjölk och ett par av farmors Allers. Hur trygg jag var. Allt det där var för så längesedan men jag kan känna varje doft. Höra varje ljud och alla röster från då. 

Gräver efter en ipren i skåpet och sköljer ner den med några klunkar vatten. Stänger av datorn och lägger mig igen. Idag ska jag få vara. Bara vara.


söndag 1 oktober 2017

I väntan på gryningen

Jag skriver mindre just nu. Det är som om orden fastnar långt bakom. De hittar inte ut. Vill inte nå mig. 

Vardagssorl, höstdagar i sol och livet spelar hissmusik. Bokmässan i Göteborg men jag väljer att inte gå. Det blir för mycket på något sätt och jag tappar sugen. Mörkret sänker sig. Dämpar mig. 

Skrivardag imorgon. Ber om ljus men jag har inte bråttom. Efter natten kommer alltid gryningen. 

onsdag 23 augusti 2017

Kickstart

Nu är höstens första skrivardag gjord och det med en riktig energiboost. Det blev  som jag hoppats på, att lusten faktiskt infann sig och mycket blev gjort. 

Jag brinner av alla idéer och tankar inför hur min historia nu ska ta form. Nu ser jag klart och tydligt vad som måste göras, hur lång tid det än må ta. Och det är till och med roligt att göra det. Halleluja!

Ska boosta mig lite extra och snart lyssna på Fredrik Backmans sommarprat. Igen. Det borde ta mig tusan ALLA som försöker skriva göra. Minst fem gånger.