lördag 27 augusti 2016

Skugga i augusti

Värmen är tillbaka. Ändå har det blivit något kallare inombords. Saker och ting händer. Livet. Vardagen. När min pojke får det svårt med skolstarten svider det i mig också. Vi behöver varandra lite extra just nu och det får vara precis så hur lång tid det än måste ta. "Det gör ont när knoppar brister", som Karin Boye skrev. Förbannat ont ibland. 

Förbereder kräftskiva för ikväll. Vi ska sitta tillsammans i solnedgången och skåla och äta. Barnen kommer att stoja och ha roligt. Våra vänner som vi tycker så mycket om ska stanna tills imorgon. Det kommer att bli roligt. Men dagen går mot eftermiddag och jag känner tröttheten spänna över pannan. Vill gnugga ögonen. 

Bekymrar mig och oron tar tag. Håller mig fast. Är det så här det är att ha skolbarn? Tanken ger mig svindel. I nästa stund lugnar jag mig med att vi snart kommer att vänja oss allihop och att pojken vår snart kommer att bli glad igen.

Älskade sensommar. Hatade sensommar. Jag är ännu inte redo för höst. 


torsdag 25 augusti 2016

Min stora hatkärlek.

Här och nu. Sensommar och ledig dag. Varm sol i ansiktet och det doftar salt och tång. Fötterna i havet under bryggan som gungar svagt och gnisslande. En liten våt hund i min famn och en pojke på fem som skriker av förtjusning när han hoppar djärvt ner i havet. Jag sitter så där alldeles stilla och försöker hämta självaste livet från den här stunden. Jag älskar den här stunden. Jag försöker att stanna kvar.

Det är så svårt. En minut senare är tankarna på morgondagen där. På kräftskivan på lördag som ska ordnas med. På jobbet i morgon. Hur pojkens skoldag kommer att bli nästa dag. På både oroliga och roliga ting och som stör nuet. Nu när nuet är som allra bäst. Och så ringer telefonen i min ryggsäck och jag måste krångla av mig axelremmarna och öppna väskan. Jag hinner inte ta samtalet. Måste se vem som ringde. Skatteverket står det. Ja, då var förtrollningen verkligen bruten och jag ringer upp. Vi pratar om företaget och min verksamhet. Det blir bra. Jag lägger på.

Vi förflyttar oss från bryggan ner till filten på stranden. Det är ljuvligt varmt och vinden är skön och ljummen. Det är skönt att sitta och titta ut över havet. Pojken börjar bygga sandslott med händerna och jag försöker hitta tillbaka. Till här och nu. Det går inte. Istället kollar jag klockan och ser att det ändå är dags att åka hem. Laga middag. Göra kväll. 

På kvällen tänker jag tillbaka på hur jag satt där på bryggan och känner att jag längtar tillbaka dit. Förbannar att jag måste ha med mig telefonen överallt. Jag gillar den egentligen inte alls.


fredag 19 augusti 2016

Overkligheten


Idag har jag arbetat min första "riktiga" arbetsdag som författare. Jag har fått gjort massor och skrivit säkert ett tjugotal sidor. All den tid som förflutet under sommaren, utan att skriva en enda rad, har nu betalat sig med råge i form av uppdämd kreativitet och lust som har hittat ut. En känsla av eufori har drabbat mig flera gånger under dagen och jag har nästan fått nypa mig i armen över att detta faktiskt är sant. Att jag äntligen har ordnat med både företag och förutsättningar som underlättar för mitt skrivande känns overkligt bra. 

tisdag 16 augusti 2016

Vingar

Det matta, gula augustljuset lyser över oss och i tidiga morgontimmarna förbereder vi nu varje dag inför nytt arbetsår. Luften går sakta ur. Sommarkänslorna pirrar inte med samma intensitet längre. Det hela är lite mer vilsamt. 

Den här gången känns alltihop bra. Så bra. Om jag jämför med förra årets start i augusti. Det går nästan inte. Det är nu så otroligt annorlunda. Ljust. Lustfyllt. Så förhoppningsfullt. 

På alla sätt och vis brer jag ut mina vingar och lyfter. Jag är på väg nu.


tisdag 9 augusti 2016

I stormens öga

Under sommaren har vår lilla familj varit med i en internetbaserad kampanj via Instagram och Facebook som heter "Längtan". Kampanjen strävar efter en allmänt större kunskap och fler rättvisa och bättre villkor rörande sjukdomen ofrivillig barnlöshet. Ofrivillig barnlöshet är som många av er säkert redan vet ett hjärteämne för mig och allmän upplysning om och sjukvård som rör denna sjukdom är tyvärr 2016 fortfarande väldigt bristfällig. Ja, ofrivillig barnlöshet är klassificerat som en sjukdom av världshälsoorgationen (WHO) och slår hårt de drabbades fysiska, sociala och psykiska hälsa under en avsevärt lång tidsperiod i livet.

Idag kampanjar Erika Westerblad, 33 år för denna viktiga sak på Längtans nätsidor. Gå gärna in och läs. Erika Westerblad har även en blogg om sin kamp för ett barn och en familj.

Själv har jag som sagt varit där. För inte allt för länge sedan var det jag som längtade efter en familj och ett barn så att det sved varje vaken minut. Om man önskar sig barn så hävdar jag att det är den starkaste kraften en människa kan känna.

Jag känner mig engagerad i ämnet och ett mycket starkt systerskap med alla de som går igenom samma sak som jag och min man gjorde för bara några få år sedan. Mitt engagemang har genom de svåra åren och de lyckliga åren som följt med vår son alltjämt mynnat ut i mitt skrivande. Under vår ofrivilliga barnlöshet drev jag bloggen Skål från ensamheten, vilken fortfarande ligger kvar på nätet för läsning och stöd för de som önskar. En dagbok som gav mig ett utlopp och en kanal för min frustration och en kontakt med andra i samma situation. När vår son skulle fylla ett år bestämde jag mig för att ta texterna och publicera dem i en bok. Jag gjorde det i ett hastverk via Vulkan förlag, som hade en utmärkt tjänst för ändamålet, vilket först och främst var att vår son skulle få ett exemplar att äga och att läsa som vuxen. Att boken sedan hamnade hos också andra människor som också ville läsa, både privatpersoner och i barnmorskeväntrum blev jag väldigt glad över.

Boken som jag nu skriver är mitt första romanprojekt och handlar om just detta ämne. Ofrivillig barnlöshet. Jag känner mig inte färdig. Jag tycker generellt er att mycket kring saken fortfarande är osagt. Om kärleken i en relation där barnlösheten sitter på första parkett. Ja, det händer ju något med den. Något som, medan de drabbade sitter i sin situation, ofta inte klarar av att tala om. Inte ens inför sig själva. Jag skriver just nu om denna kärleksrelation i storm och utmaning mellan två längtande människor. Alla inblandade karaktärer är fiktiva. Känslorna är självbiografiska. Detta är mitt projekt och min blivande roman.

Det är viktigt för mig att säga något. Bidra med något. Till andra. Och kanske är jag själv ännu inte helt läkt efter de mörka åren. Kanske är det drivet att till sist komma till någon slags riktigt avslut och sluta fred med alltihop det som nu för mig framåt. Förmodligen är det allt detta sammantaget som gör att jag nu skriver på denna bok. Den måste bli skriven. Jag vill säga något.

måndag 8 augusti 2016

Och så öppnade jag den där dörren

Jag börjar undra hur hösten ska bli och kännas. Det pirrar i magen. Mitt jobb på den nya förskolan och mitt skrivande. Men så har jag från och med idag också blivit egenföretagare för första gången. Jo, så är det. Jag är från och med idag en kulturarbetande författare med eget företag. Funderingar på detta har böljat fram och tillbaka under sommaren och jag har nu kommit fram till att det känns viktigt för mig att på detta vis bekräfta för mig själv och resten av världen att jag på riktigt vill arbeta med och satsa på mitt skrivande. Det blir dock fortfarande i ett lågt arbetstempo om ungefär 20%, men nu är jag i alla fall på väg och prövar mina vingar. Att öppna en dörr på det här viset som eget företag innebär är ju så otroligt spännande. Ja, jag ser så otroligt fram emot hösten och ett nytt arbetsår.  

Men först några lata dagar till. Och idag blåste det friska vindar under promenaden nere vid havet. Regnet smattrar nu på rutorna och jag ligger nedbäddad under filt i soffan. En jäkligt bra dag helt enkelt. 





tisdag 26 juli 2016

Hav och natur

Dagar av lättja. Och så kom också solen och lite värme tillbaka efter allt för många dagar i lågtryck. Vakuum. Tiden emellan. Tiden som står stilla och overkligheten ligger som lätta dimslöjor över världen. 

Inspiration och upphämtning. Kraft som strömmar inifrån och ut och en kreativ lust som börjar slita och dra. Vi har den bästa sommaren någonsin. Vi är en endast hårsmån från all världens Prippsblå-reklamer. Med saltstänkt och lätt brännande hud, ljumma kvällar i goda vänners sällskap och glada barnskratt dagarna i ända kan vi inte få nog. Detta är sommaren när den levererar som bäst. 

Med sonen på simskolan nästan varje morgon och för min del löprundor och simturer håller vi oss nära hav och aktivitet på ett härligt sätt. Och idag provade jag SUP (stan-up-paddeling) för första gången och blev förälskad. Stillheten och närheten till naturen på ett så otroligt enkelt sätt nockade mig helt. Det var underbart och verkligen inte sista gången. Och yogaklasserna som hålls här i byn på SUP-bräda gör mig nyfiken.