söndag 19 februari 2017

Fröer och skrivarlust

Dagarna flyter trögt fram. Februari är över oss med sin glåmiga trötthet och drömmarna om vad som komma skall med hjälp av ljus och värme. I helgen har jag piggat upp mig med att köpa fröer till vårens odlingar. Tomat, gurka, squash, morot, örter och plocksallad. Det ska bli så roligt att få allt i jorden och sedan vårda, vattna, gödsla och till sist skörda. Förra våren och sommaren odlade jag också men då var jag så sliten av alla omständigheter att det förtog lite själva energin och glädjen över trädgårdsarbetet. I år känns det helt annorlunda, liksom det mesta faktiskt gör. Visst, jag är vintertrött, men den här tröttheten är mer normal och jag känner mig i övrigt väldigt nöjd och glad med tillvaron. Så upp med hakan på mig! Och köp lite trädgårdböcker, tidningar och fröer i väntan på att kvickna till! 

På fredag ska jag skriva och jag ser som vanligt fram emot det. Känner mig lugn och trygg. Och om några veckor är det så äntligen dags för min skrivarvecka som jag ordnat åt mig. Det kommer att bli så spännande att se vad som händer med processen, materialet och kreativiteten när den får flöda flera dagar i sträck! 


Mina nyplanterade lådor förra våren. 



fredag 3 februari 2017

Vem är kvinnan bakom gardinen?

Jag får ofta frågor om vad min bok handlar om. Jag brukar skruva på mig något. Vet inte riktigt vad jag ska svara, eftersom mitt svar riskerar att bli oerhört långt. Sedan hittar jag mig själv stående i  en lite för lång monolog om min boks tillkomst. Hör min egen röst exalterad och nästan i falsett när jag deklarerar innehållet, dess motiv och inspirationskälla. Det blir så... mycket information. Mottagaren brukar ha överseende. Men lets face it. Jag är förmodligen (och förhoppningsvis) bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal. Så här kommer det. Alltså, vad handlar boken jag skriver på egentligen om för något? Och varför vill jag skriva den? 

Jag växte upp i en liten by i Skåne. Detta kunde förresten varit i vilken liten by som helst. Men hur som helst, i den här byn fanns en kvinna som inte fanns. Det vill säga, hon fanns ensam någonstans där inne i sitt kråkslott, med långt, grått hår och kutig rygg. Utanför huset sågs hon nästan aldrig. Vi barn tyckte att hon var mycket spännande och vi smög oss ofta fram till hennes hus och kikade in genom fönsterna. Kvinnan var ett så kallat original. Ett unikum, enstöring, galning eller det gångbara kittlande ordet häxa som vi barn använde oss av en hel del. Vi hetsade och kittlade varandras fantasier med den ena hemskheten efter den andra och till sist hade hon, åtminstone i våra hjärnor, blivit ett monster. Om hon fick syn på oss så sprang vi för livet och vi inbillade oss att hon sprang skrikande efter. Kanske gjorde hon också det, kanske inte. Kanske hatade hon oss. Jag klandrar henne inte. Men mest troligt var det att det var våra fantasier som spökade. Och mest troligt fanns det inget monster i den där kvinnan, utan istället någon slags tragedi.

Som vuxen har jag funderat på vem denna ljusskygga kvinna var. Och framför allt varför hon var som hon var. För några år sedan när jag mådde väldigt dåligt började jag fundera mycket över henne. Ja, över henne och andra som hon. De ensamma gubbarna och gummorna i kråkslotten. Hur hamnade de där? Kanske hade de bara haft lite otur livet. Kanske var kvinnan bakom gardinen i det fallfärdiga huset en gång i tiden som jag. 

Det finns inte så mycket att säga om ensamhet mer än att de allra flesta av oss verkar vara överens om att det finns två sorter. På engelska brukar man skilja mellan solitude och loneliness, det vill säga att man menar att det är skillnad på självvald ensamhet och den som inte är det. Men tänk om gränsen mellan de båda är lite mer flytande än så. För var slutar ensamheten vara ett återhämtande skydd och istället komma att bli ett fängelse?

Psykisk och social ohälsa är en stor del av vårt samhälle och det kan ta sig olika uttryck, ha olika orsaker och drabba drabbade individer olika mycket. Under min sjukdomstid, som förlöpte under gott och väl fyra till fem års tid, kom jag i kontakt med andra människor med samma svårigheter som jag hade. Våra problem var likartade och vi isolerade oss i varierande grad från vår omgivning, våra familjer och till och med från vår partner och kärleksrelation. Det som gjorde oss sjuka var att vi alla hade svårt att få barn. Ingen av oss visste inte något om vår framtid. Vi visste inte var våra drömmar och våra liv skulle ta vägen. 

Än i dag när jag läser en artikel om ofrivllig barnlöshet undviker jag gärna dess kommentarsfält. Jag vet redan vad folk skriver. I början när jag läste dessa kommentarsfält blev jag chockad. Ilsken och ledsen. Över hur man raljerade över att ofrivillig barnlöshet var ett lyxproblem, vilket landstingen absolut inte borde finansiera någon som helst vård för. Över hur man gjorde sig lustig över andra människors lidanden och desperata längtan efter en familj utan att ha någon som helst förståelse för vilket ofattbart stort livsutrymme som blev drabbat. Över hur det var så svårt att förstå hur och varför ens ofrivillig barnlöshet är klassificerad av WHO som en sjukdom.

Min bok handlar om kvinnan bakom gardinen. Min bok handlar om att jag tror att hon är mer lik både dig och mig än vad vi tror.


Foto: NASA






tisdag 31 januari 2017

EKG


Så här års uppstår ett hålrum. En längre period då absolut inget händer. Då vecka efter vecka förflyter och dagarna är likadana. När vardagen klumpas ihop likt en grå och seg massa med helgerna som svagt lysande lanternor i mörkret. 

Då kommer drömmarna. Visionerna. Om nätterna förstås men framför allt på dagarna. Små, små stickande, elektriska känningar av längtan likt en rytm i ett EKG. De håller mig vaken och levande. Alert. Nästan lycklig. 

Det är inte sorgligt. För när inget händer. Det är då det händer. Världen där längst inne som kan öppnas lite på glänt. Det ivriga sökandet efter inspiration och något att släcka törsten med. Det finns tid och ro att sluta ögonen och öppna hjärtat. Fråga sig vad det egentligen vill. 

Sand. Hav. Läppar som smakar salt och stram solvarm hud över kinderna. Musiken. Den som spelar på ett torg, i ett gathörn eller i högtalaren på altanen. Doften av rök från grillen och slamrande bestick mot matbordet i kvällssolen. Ett kallt glas vitt vin. En tallrik med jordgubbar och doften av kaprifol som  livfullt klänger sig fast runt stenmuren i trädgården. Skogens alla ljud och fåglar och skällade råbockar på fältet. Tranornas sorgsna trumpetande i brandgul kvällssol. Brädan som glider tyst över spegelblankt vatten mot skär himmel och det kluckande ljudet av båtarna som ligger tyst och nästan övergivna längs bryggorna i hamnen. 

Elektriska små stötar längs ryggraden i väntan på att jag och världen vaknar. Blundar jag så är jag redan där. 

söndag 29 januari 2017

Ut med mörkret



Det råder bloggtorka. Skrivtorka. Januaritröttheten sprider sig epidemiskt från cell till cell medan världen brinner. Orka. Att behålla lugn och positivitet. Att vagga kreativiteten i sin famn och vårda, vårda, hushålla med och nära. Ibland känns allt detta så svårt. Har i dagarna funderat på att ta paus från alla världens nyheter, internet och onda aningar. Ge mig själv en närande intrycks-detox.  Ut med skiten och in med ljuset. 

Februari kommer och väntar runt hörnet.  Jag är redo att hungrigt sluka ljuset, fylla det bit för bit i min kropp tills den åter är vid liv. För just nu sitter jag i soffan och huttrar i filtar. Dag efter dag. Att innetermostaten står på 21 grader är ovidkommande. Jag tinar liksom aldrig upp. 

Jag känner hur jag är mer stresskänslig. Hur jag vissa dagar andas i otakt med tillvaron. Ändå älskar jag min tillvaro så
himla mycket. Jag behöver bara lite ljus också. Sen blir det bra. 

Söndagskvällen är kommen och det blir bra film på teven. The Danish girl. Den har jag velat se länge och nu går den på en av våra filmkanaler. Behöver träda in i den där andra världen en stund. Det var också flera veckor sedan jag hittade något bra att läsa. Önskar mig ett boktips om det är någon som har ett. 

På fredag är det skrivardag. Jag längtar och bävar. Tröttheten kommer inte hjälpa mig. Men lusten kanske? Nu ska jag ägna veckan åt att jaga ljuset. 




söndag 15 januari 2017

Havet och jag


Klockan har passerat halv fem på eftermiddagen och jag är på väg hem med matkassar från ICA. Vädret har varit vackert idag. Så galet vackert. Och ljuset ett helt annat än i december. Jag känner mig vaken. Kör ut med havet och bestämmer mig för att svänga av och parkera. Ta fram mobilkameran. Jag går i det frostfrasiga gräset med blicken mot havet och blir alldeles betagen. Detta hav. Denna solnedgång. Stillhet. Några kanadagäss tjattrar plötsligt och jag tar lite bilder när de elegant seglar ut över viken. Sedan står jag bara där. Tar bild efter bild och kan inte äta mig mätt. Det är så ljuvligt vackert alltsammans. 

Vi skulle kunna kalla det en kärlekshistoria. En spröd och finstämd. Nästan lite blygt trängtande och alldeles oskyldigt trevande. Och strax där in under ytan väntar passionen på att blomma ut i all sin prakt. I all sin härlighet.

Jag och havet. Det finns onekligen något där. Jag brukar skämtsamt påstå att jag nog varit någon form av sjökapten i ett tidigare liv eftersom allt med havet tilltalar mig så starkt. Att tonen är skämtsam är förstås bara ett alibi så att folk inte ska tro att jag på riktigt känner mig reinkarnerard. Innerst inne är jag djupt allvarlig. 

Jag upptäckte stand-up-paddling (SUP) förra sommaren. Det gick efter den där allra första provturen inte att sluta längta efter det där paddlandet. Själva tanken på att jag plötsligt kunde ta mig runt längs kusterna, med lätthet utforska kobbar och skär och glida fram nästan ljudlöst i för mig vanligtvis otillgänglig natur bet sig helt fast. Under resten av sommaren var jag hela tiden redo för nästa fix, nästa rus. Nästa tillfälle att få paddla. När det fanns möjlighet och vädrets makter var med mig hyrde jag bräda per timme här i Åsa och gav mig ut längs kusten. Efteråt längtade jag ut igen.  Och igen. 

Igår köpte jag så äntligen min första egna SUP-bräda. Jag åkte in butiken i Varberg, valde bräda och paddel, betalade, spände fast brädan på takräcket och åkte hem med ett leende på läpparna och en glädjeorkan i hjärtat. 

Havet, det är du och jag nu. 






lördag 14 januari 2017

Mandelmann-mania

Min sommarlängtan växer. Jag funderar på vilka fröer vi ska sätta i jorden och hur skönt det kommer att kännas att gå ut och ställa mig barfota på altanen klockan sex på ljusa morgonen, andas in alla dofter från skog och grönska och höra fåglarnas kärlekssånger. Det pockar liksom på. Vill inte lämna mig någon ro. 

Det finns något alldeles bitterljuvligt att vänta på denna underbara tid. Som det vore helt ofattbart att det grå och trista snart ska till att slå ut i färgskalor. Som om det inte känns möjligt att det än en gång med säkerhet kommer att ske. Men det kommer det. Det kommer att bli sommar. 

Jag satte på teven för en vecka sedan och hittade programmet Mandelmans gård på TV4. Jag blev golvad. Drabbad. Detta fantastiska program! Det är omöjligt att värja sig och jag blir som förhäxad av detta barnsligt oförstörda och härligt vänliga par som driver en ekologisk hård på Österlen. Som med så stor kärlek till djuren och ödmjukhet inför jordens gåvor verkar leva där nere skåneland i till synes fullständig harmoni. Jag hinner att tänka på att jag nog vill att de ska adoptera mig  innan jag besinnar mig och känner att det nog räcker med att följa hela serien slaviskt och möjligen titta på varje avsnitt flera gånger. Jag blir så inspirerad och glad att det nästan rusar i bröstet. Vilket feel-goodprogram! Ikväll är det äntligen, äntligen dags igen. Jag ska följa detta urgulliga par på den österlenska gården hela våren och stadigt drömma mig mot ljusare tider. Som att mitt i kalla, mörka januari varje torsdag få en påse vår och sommar serverad till sig i soffan. Missa inte ni heller för allt i världen Mandelmanns kl 21 på TV4! 




torsdag 12 januari 2017

Åka av

Jullovet är slut. Allting börjar. Det ställs väckarklockor. Hjärnan slås på. Pulsen ökar.

I måndags var det alltså dags att åter kliva in i produktiviteten. Jag ska inte ljuga. Jag hade utan svårigheter klarat av en vecka till i pyjamasbyxor och rufsigt hår ända fram till lunch. Ibland är det nog tur att jag inte får bestämma helt själv. För visst är jag redo. Mer redo efter ett jullov har jag nog aldrig varit. Energinivån är hög och jag njuter av att alla bitarna i mitt arbetsliv är på plats.

Arbetsveckan på förskolan är slut och jag ser fram emot morgondagens skrivardag. Det känns så längesedan jag skrev nu, fast att det inte är det. Det är julen som varit, barnets födelsedag, nyårsafton och de där förmiddagarna i pyjamas som upptagit all plats i hjärnan. Arbetet har inte fått komma in, inte ens en liten glimt.

Så imorgon ska det bli spännande att ta vid. Slå upp datorn och sedan slå på. Jag tänker att detta kommer att bli ett galet år. 2017 kommer att gå från klarhet till klarhet, jag känner det på mig. Nu ska allt börja sys ihop. Nu ska det hända. Jag spänner fast säkerhetsbältet och trycker på gasen. Nej förresten, jag spänner inte alls fast mig. Nu blir det åka av.